Om de kan sjunga! »Kan ni berätta sagor också? » Ja då, minst femhundra. De kan hålla på en hel dag och en hel natt och en dag och en natt till med att berätta. »Så många vill jag inte höra», säger han. »Sjung tio visor och berätta tio sagor för mig. Det kan ju hända att jag hittar något som är nytt för mig bland dem. Och sen får ni lasta på er kärra så mycket tegel ni behöver.» Han slår också upp en snaps åt dem var och ger dem, så att de inte ska vara blyga. Och sen börj ar det. De första tre visorna känner han till — dem få de avbryta genast i början. Men den fjärde är ny för honom, och den skriver han upp. Och av sagorna, som Erdme berättar för honom, skriver han till och med upp två. Sen ger han dem ett papper till tegelmästaren, och därmed ha de ärligt förvärvat sig kokspis och eldstad. Deret, som behövs till, få de visserligen lov att knycka, men det levererar herr ekonomirådets lertäkt nattetid utan vidare frågor, och pinnarna, som man måste packa in i spismuren för att ge den nödig stadga, kan man skära sig var som helst i videbuskarna runt omkring. Så stiger spismuren snart ända upp till taket. På den ena sidan stöder den kokspisen och på den andra eldstaden. Denna ser visserligen inte så värst vacker ut. En sådan av glaserat tegel skulle säkerligen ha tagit sig bättre ut, och alldeles rakt står den ju inte heller, men den kommer nog att värma bra, när torvstyckena väl spraka i den. 153