Men nu kommer turen till skorstenen! En sådan måste man ha, annars kvävs man av röken. Hålet i taket är upphugget för länge sen. Men hur ska man sen göra? »På gårdsplanen till Schmidts bränneri», säger Wit-kuhn, ligger det en hop med rostiga kannor, som det har varit fotogen i förut. De kostar tio pfennig stycket. Köp er ett dussin utav dem.» Men hur ska man sen göra? Witkuhn visar dem, hur man förfärdigar ett fyrkantigt rör av träribbor och beslår det så tätt med bleckplåten, att röken inte kan ta sig ut genom springorna. Detta rör stickes upp genom hålet i taket så pass högt att det räcker en bra bit över takbjälkarna. Nertill spikar man sen fast träribbor i sned vinkel, så att de bilda en huv — och så har man skorstenen klar! Nu ska man prova, hur det går att elda. Å, så det bolmar och ryker — och luktar inte mindre, mest av lim och fotogen, men det går snart över. Och när röken har besinnat sig en stund, hittar den till sist den riktiga vägen och går snällt ut i luften och stiger snörrätt upp mot himlen. Om den gör likadant på vintern, så är stugvärmen tryggad. Detta naturligtvis under den förutsättningen, att väggar och tak göra sitt. Väggarna — ja, det är nu ett besvärligt kapitel, och om inte den mångkunnige Witkuhn funnes till hands att rådfråga, så bleve de väl aldrig färdiga med dem. Men hur är det möjligt att förståndigt folk kan vara så ängsliga? Han väntar ju bara på att Erdme ska ropa på honom. Men låter be sig, det gör han i alla fall. 154