De fyrkantiga torvstyckena, som man pressar fast vid brädväggen, sitta nog kvar, så länge de äro fuktiga, men när de väl ha torkat, ramla de av som torr sand. Då bygger Witkuhn ett slags andra yttervägg av de sämsta och kasserade ribborna — på fem eller sex tums avstånd från den första väggen. Det är en helt luftig vägg, ungefär lika gles som ett staket. I mellanrummet mellan de bägge väggarna packar torvlagret sig, och blir stadigt och lär sig att sitta kvar av sig självt. Efter ett par veckor kan man ta bort ribborna igen. Men för säkerhets skull låter man ett par sitta kvar, fastklämda uppe vid takåsen och nere vid marken, för det blir starka påfrestningar av vinterstormarna och störtregnet, och barfrosten kommer att ställa till gapande sprickor. Så varnar den kloke Witkuhn dem, han som vet allt och känner till allt, och under tiden ser han på sidan om Erdme och hans underkäk skälver, så att man rent av hör ibland, hur tänderna slå emot varandra. När hon är ensam med honom — och det händer nästan varenda dag — då har hon alltid en känsla som är blandad av medlidande och nyfikenhet och ytterligare något annat, som gör henne beklämd. Det är alldeles som om hon vore rädd för hans rädsla, för att han är rädd för jämnan, det är tydligt och klart. Om man bara visste varför. — Men till J ons säger hon ingenting. Hon vill inte undvara den nyttige grannens hjälp. Efter väggarna kommer turen till taket! »Skaffa vass, Jons!» Säv duger också, eller bägge slagen tillsammans. — Och på säv och vass råder det sannerligen ingen brist där på trakten, om de också inte 155