tycka om kärret — eller kärret dem, vilket kommer alldeles på ett ut. Runt omkring grenar den ena floden ut sig ur den andra, och allesamman äro omgivna av täta vassbänkar. Taruttis lilla handkärra har en lätt last, när den kommer tillbaka med en högt uppstaplad vasshög från stranden av Russ. Och gendarmen gör inga frågor, för att man tar sånt där utan vidare där man finner det, det faller av sig självt. Nu i julihettan torkar vassen också fort, så att man snart kan börj a tänka på att ta itu med taktäckningen. Taruttis lånar ut sin stege, tvärribborna spikas fast, och sen står Erdme dag för dag och lägger den ena vassbunten tätt bredvid den andra och pressar samman dem och skär dem jämna i kanten. Och nedanför står lilla Ulele och räcker upp vassen till henne, för en mansperson kan man inte nyttja till det ändamålet, det är just det egendomliga. Herre gud, man kan knappt tro det! Nu ser det allaredan ut som ett hus. Men än fattas det dörrar och fönster — ingen människa kan räkna ut hur mycket det är som fattas än. Men den som möjligen tror att Jons är dum, han bedrar sig. En vacker dag har han med sig hem två fönster, målade i ljusblått och till och med med glasrutor i, fast rutorna äro spräckta och ramarna en smula kolade. Det har nämligen varit eldsvåda förra natten i Tracks-eden. Och då hade Jons gått till ägaren och sagt: »Sälj skräpet till mig för två stop brännvin! Till för-säkringsinspektören säger du bara, att de har kommit bort under räddningsarbetet, och så får du nya i stället.» Han som det har brunnit för tycker att förslaget är 156