bra. Han till och med hjälper Jons natten därpå med att bryta loss de ännu kvarsittande dörrkarmarna och lasta dem på kärran. Det värsta är bara, att de lukta eldsvåda på tjugu stegs avstånd och att vem som möter honom skrattar förstående, för ingen kan tänka sig annat än att han har varit och knyckt på brandplatsen. Så kan en människa bli oförskyllt misstänkt till och med vid den ärligaste affär. VII. Om en främling framemot mitten av augusti går Lynckervägen framåt tvärs över kärret och sedan viker av åt vänster, så frågar han troligen sitt sällskap: »Vem har byggt den där lilla vackra stugan?» Och om följeslagaren sitter inne med ortskännedom, så svarar han: »Det är arbetaren Jons Baltruschat, som flyttade hit i våras med sin unga hustru.» Och främlingen svarar antagligen: »Det måste vara duktiga människor.» Men han bör för guds skull inte gå innanför den himmelsblåa dörren, för därinne ser det rysligt ut. Ingenting är gjort, rakt ingenting. Inte en gång sprickorna, som gapa mellan ribborna, eller de många kvisthålen i dem äro ordentligt igensmetade, och rottrådarna från torvstyckena hänga ner överallt. Men ett så genant tillstånd kan inte få fortsätta länge. Först och främst är det golvet! Många bo ju på bara kärrmarken, och den skall till och med hålla sig torr och inte alls vara så kall om vintern. Men då känner ni Erdme illa! Nytt ler hämtas hem nattetid, och ett 157