lergolv lägges ut, så slätt att man kan dansa fasching på det. Sedan tätas väggarna, och nu kommer det allra finaste: tavlorna, överallt i handelsbodarna i Heyde-krug finns det vackra brokiga tavlor uthängda. De berömma cikoriapulver och kinavin och maltextrakt och liktornsringar i klockkedjan och tusentals andra nyttiga saker. Och nya plakat kommer det ideligen. Men de gamla, som ligga kringströdda i magasinen, dem ber man att få. Och de unga biträdena skratta och gå gärna och hämta dem. Dessutom fanns det — det kommer Erdme mycket väl ihåg — en hel hög gamla planscher med landskap från alla fem världsdelarna un-danslängda i fru Schlopsnies’ skräpkammare. Niagara-fallet och världsutställningen i Paris och toppen av Monte Rosa och mycket annat vackert. »Kära fru Schlopsnies, snälla fru Schlopsnies, j ag har letts vid så förskräckligt efter frun! Och om jag får en flicka nån gång, så skulle jag rysligt gärna vilja kalla upp henne efter frun.» Och ändå vet hon inte alls vad fru Schlopsnies egentligen heter i förnamn. Men planscherna får hon till skänks, och det ligger till och med några kopparstick ur en modejournal ibland dem. Det var sådant som fru Schlopsnies hade samlat på innan hon hade blivit en gammal käring, medan hon ännu tänkte komma sig upp som serveringsflicka. De äro så gott som nya fortfarande. Och om Erdme verkligen får några flickor en gång, då måste de gå lika fint klädda som alla de där vackra damerna, som kan komma en att spricka av avundsjuka. Och nu blir stugan pyntad! Den ena planschen klistras upp bredvid den andra, och de brokigaste få de 158