förnämsta platserna. Till slut blir det så fullt av dem, att det är nödvändigt att kasta bort Niagarafallet och likaså toppen av Monte Rosa -—■ om inte för annat så för att det är så kallt däruppe. Så fint som hos Baltruschats är det väl ingen annanstans. Hos Taruttis ha de ju också bilder uppklistrade, men de äro bara i svart och vitt och tagna ur barnberättelser och religiösa böcker. Och hos Witkuhns hänger bara kejsarparet med Bis-marck under, alldeles som i kärrfogdens rum. För Witkuhn har hon inte visat något än. Dagarna börja bli kortare, och därför vågar hon inte be honom om någon hjälp nu. Men när rumstaket ska tätas, då måste hon i alla fall anlita honom. För när Jons kommer hem, då är det alltid så gott som nermörkt redan. Först vill han inte alls gå in -—• han är säkert rädd nu igen — men när han får se all färgprakten så går det ändå ett leende över hans allvarliga ansikte -—■ naturligtvis ett belåtet leende över att det är så fint. Och Erdmes hjärta blir överfullt av tacksamhet. »Utan din hjälp, granne», säger hon, »hade vi aldrig kommit så långt.» Och hon lägger bägge sina händer på hans axlar. Då viker han plötsligt ihop sig framför henne som en fällkniv, sjunker ner på brädet, där klisterburken står, slår händerna för ansiktet och gråter. »Hur är det fatt? Hur är det fatt?»frågar hon förskrämt. Och eftersom hon vill trösta honom, lutar hon sig ner över honom och smeker honom. Och — vad gör han nu? Han slår armarna om hennes höfter och kysser hennes kjol och kysser hennes händer, som streta emot, och vill rent av dra henne ner i sitt knä. 159