»Inte så, granne», säger hon med en blick på klister-burken, »så får du inte göra.» Och han säger, att hon måste förbarma sig över hcnom, annars får han gå i torvsumpen. »Det är skada, granne», säger hon och skrattar, som hon alltid hade brukat skratta när någon ville åt henne, »det är skada, att du inte har kommit förut. När jag var flicka, var jag inte så kinkig av mig. Då fick än den ene tycka om mig och än den andre. Men nu, när vi får arbeta och stå i så, både Jons och jag, nu skulle jag skämmas för honom när han kommer hem om kvällen. För resten, om du vill veta det, så är jag väl också i andra omständigheter än så.» Då stiger han långsamt upp, famlar efter väggen för att få stöd och raglar ut som en drucken. Till Jons säger hon ingenting om detta, för i grund och botten tycker hon mycket om grannen. Och så mycket mer, sedan hon nu vet, att han är dragen till henne på det sättet. Hon tycker nästan, att hon har något att gottgöra gentemot honom, och därför tittar hon till hans hustru och hjälper henne så ofta det blir tillfälle. Visserligen får hennes eget dagsarbete ofta stå tillbaka härigenom, men hon är ju över det värsta nu. Mor Witkuhn orkar ju knappt bära spannen, när hon har varit och mjölkat. Och till att hålla sig med piga räcker det inte till borta hos dem heller. Och mor Witkuhn ser alltid på Erdme med stora bedjande ögon, som om hon ville säga något. Men hon säger ingenting, hur mycket Erdme än försöker att hjälpa henne på traven. Vad kan det väl vara, som hon har på tungan? Ibland tänker Erdme: »Nu vet jag det.» Men det 160