strider mot både natur och religion, och därför visar hon den tanken ifrån sig. Grannen törs inte komma i hennes närhet numera, och när han kommer hem från åkern och hör hennes röst på gårdsplanen, vänder han helst om igen. Många gånger ville hon laga så att hon mötte honom, men det skulle ju se ut som om hon uppmuntrade honom, och därför får det hellre vara. Deras stuga har nu blivit så pass färdig, att de kunna flytta in, men all inredning fattas. Endast den väggfasta bänken vid gavelväggen, som finns i alla litauiska hus, har blivit satt på sin plats redan när huset byggdes. Och Jons kommer allt senare hem om kvällarna. Han säger, att han arbetar på övertid, men det tror hon inte på. Vintern står för dörren, och än finns där ingen säng och inget bord heller och ingen kista. Hon påminner honom för var dag som går att nu måste han snickra, men han bara skakar på huvudet. »Herregud, herregud», tänker hon, för hon går nu på fjärde månaden med Katrike — så ska barnet heta, om det blir en flicka. Det är i alla fall en lycka, att potatisen artar sig bra. Liksom andra i hemlighet leta efter en förborgad skatt, så går hon väl minst tre gånger om dagen till åkern. Först tittar hon sig omkring för att se om det går någon på vägen,och sen sjunker hon hastigt på knä och gräver än på det ena stället och än på det andra — inte mer än en liten hundvalp krafsar med framtassen — och se bara! överallt tittar en liten späd potatis fram och säger till henne: »här är jag!» Nu äro de så stora som valnötter, och om fjorton dar äro de nog lika stora som den Resan till Tilsit. 11. 161