väntade Katrikes lilla knutna hand. Och så växa de undan för undan. Men J ons ser ut som om det inte intresserade honom det ringaste. Han har inte håg eller sinne för någonting, och han lämnar inte en gång sin veckoavlöning. Han bara kommer och går — det är alltsamman. Då börjar hon att tro, att han har skaffat sig en käresta någonstans invid vägen — och där sitter han väl nu kvällarna i ända, och till vintern kommer han väl att överge henne. »Då sätter jag eld på stugan», tänker hon, »och flyttar över till grannens.» Men så en kväll framemot Mikaelsmässan — då kommer det en enspännare körande på vägen, när solen har gått ner — lastad med varjehanda saker ■— det är inte gott att se vad det kan vara. Och bredvid skjutsbonden sitter det en som är lika bredaxlad som J ons — och är bra lik Jons även i övrigt — och när allt kommer omkring är det också Jons. Och vagnen håller framför den lilla gångstigen till stugan och det ser ut som om den tänkte vika av inåt kärret. Men det bär ju inte än. Hästen är inte försedd med kärrskor och skulle sjunka ner ända till sadelgjorden. Och när hon kommer springande dit — vad i herrans namn är det hon får se då? Högt uppe på vagnen står det ett skåp, vackert grönmålat och med röda och gula blommor, och en säng, som likaledes är grön, och ett bord med benen hopsatta i kors, och där finns till och med — det är alldeles otroligt, fast aftonrodnaden återkastas av den så att det riktigt gör ont i ögonen — en spegel! — Sa.merligen, är där inte en spegel med en blänkande förgylld list omkring. 162