Erdme tror rakt att hon ska sjunka i jorden, och där ute i kärret skulle det inte heller ha mött något större hinder. »Är det vårt, allt det här? » skriker hon emot honom. Han skrattar så, som han inte har skrattat på många veckor, och räcker ner spegeln till henne. Hon ska gå in och sätta upp håret genast, säger han, för hon ser ju ut som ett troll, som själva Ragana. Och hon tittar i spegeln — det är visserligen så mörkt nu, så hon ser just ingenting i den — men en spegel är det i alla fall. Skåpet blir genast inburet i stugan, men sängen måste först tas isär, för dörren är för smal, och bordet visar sig ändå svårare att få in. Men till slut står allting på sin plats, och skjutsbonden får sin färdknäpp. Det är bara skada, tycker Erdme, att det har blivit alldeles kolmörkt under tiden. Man kan inte ens urskilja blommorna på skåpdörren längre. Då säger Jons: »Vad tänker du på? Det bästa står ju kvar därute än.» Han går, och hon väntar undergivet. Aldrig hade hon väl kunnat tro, att man kunde bli så liten och obetydlig inför sin egen man. Då slår ett ljussken emot henne. Vad är det han kommer med? En lampa. En riktig fotogenlampa med oljehus av glas och med kupa, likadan som de som bruka stå i skyltfönstret i Hoffmans butik. Någon sådan fanns det aldrig ens i fru Schopsnies’ kafé. Där hade alla lamporna bara bleckskärmar. Skjutsbonden ger sig i väg, och Jons står där och tar emot beundran. Hur har allt detta kunnat gå till? 163