sävlig lunk — annars skulle Erdme aldrig orka följa dem i det tillstånd hon är i nu. Det hö, som på så vis har rivits ner på vägen, samlar man upp i handkärran efteråt, och det så raskt som möjligt, för det saknas visst inte oförskämt tjuvpack, som vill snappa bort vad man surt har förvärvat mitt för näsan på en. Ibland finner man väl, att platsen bakom hölassen redan är upptagen av andra skuggfigurer, och dem blir det då att slåss med, eller också kommer man överens i godo om att dela rovet. På det sättet blir höskullen över stugan så småningom full. Man får bara lov att lämna rum för bränslet. För att skaffa sig det har man arrenderat en kantbit av en torvtäkt utav kärrfogden — och blivit skyldig honom det arrendet lika väl som det förra. För den märkvärdiga människan kräver ju aldrig, och varför ska man då göra sig till och betala självmant? »Han kommer nog att kräva i sinom tid», säger lilla Ulele och skrattar. »Han har en tjock bok, och i den står allting uppskrivet, alldeles som i vår Herres bok. Allt som är ärligt förvärvat och allt som inte är det. Det står i den alltsamman.» Knäna vika sig under Erdme, hon gnäller som en liten råtta och måste sätta sig. Men det hänger ju tillsammans med hennes tillstånd, och så urskuldar hon sig också för lilla Ulele. VIII. Som allting tråkigt kommer vintern förr än man hade väntat. En morgon i början av november ligger kärret hård- 165