fruset som ett bräde. Ända till dess har man dragit sig fram utan att elda, men nu går det inte längre. Den fromme Taruttis handkärra, som har varit med och sett så mycket ogudligt, är återlämnad till ägaren nu. I stället användes en kärra, som Jons har haft med sig från torget. Torvtäkten är överdragen med en isskorpa. Den sviktar och klingar, när man kommer dragande över kärret. Torvkakorna, som Erdme själv har tagit upp samt och synnerligen, ligga uppstaplade i fyrkantiga stackar. Riktigt torra ha de fortfarande inte hunnit bli, fast hon har täckt över dem med vass mot höstregnet. Men om man bär sig väl åt med dem, brinna de i alla fall, och den tjocka röken drar ut genom skorstenen. J o, vackert! det kan man inbilla sig. När J ons kommer hem på kvällen, finner han stugan så full med rök, att inte en gång lampan syns. Och på sängen ligger Erdme alldeles förbi och hostar. Men lilla Ulele, som alltid kommer och hälsar på nu för tiden, hon skrattar och säger: »Man vänjer sig vid röken lika väl som vid grundvattnet. Upptill kvävs vi och nertill sjunker vi, men vi är på gott humör i alla fall.» Och hon får rätt. Snart lägger man knappt märke till längre, om det ryker in eller inte, bara man har det varmt. Det är huvudsaken. Ty det kommer dagar, som äro så fuktiga och kalla, att hjärtat alldeles stelnar i kroppen på en, när man sticker ut näsan i luften. Vilket som är det värsta, den klibbiga dimman eller den bitande barfrosten, då 166