farstun, att ytterdörren måste stå öppen, och då slår den iskalla vinden in över huvudena som piskrapp. Men vackert är det i alla fall. Andliga sånger sjungas, syndabekännelser avläggas, och oftast kommer anden över en eller annan, så att han står upp och talar med tungor, medan församlingen lyssnar och gråter. Då är det en verklig söndagsglädje. J ons och Erdme äro ännu inte upptagna i församlingen, ty det ligger inte mycket för deras smak att vända sig bort från det jordiska. Men de äro väl tålda som gäster, emedan kallelsens dag en gång måste komma även för dem. Två gånger har det varit tö med regn och västlig storm. Då har snön smält och hela världen blivit en smutsig sörja. Då luktar det torvrök och hästurin överallt, och ändå finns det inte så många hästar i grannskapet. Det är bara de välbärgade, som ha råd att hålla sig med häst. Men Jons och Erdme veta, att de också ska kunna hålla sig med häst, när tiden är inne. Det kan dröja år efter år, men kommer gör den säkert, lika säkert som deras gödgris, som slaktaren redan länge har slagit sina lovar om. Men först ska det komma något annat — någonting som ska gå klätt i sammet och siden en gång och som sonen till en gendarm för längesen är alldeles för simpel åt. En storbonde får det lov att vara, sådan som de rika patronerna borta i låglandet, som ha hundra kor och ysterier, som drivas med ånga. Erdme låter sig inte nöja med mindre, om också Jons kan låta pruta med sig en smula. Redan i mitten av mars kan den lilla komma. Och 169