nu står mars för dörren. Solen bränner djupa hål i snön, så det ser ut som den vore koppärrig, och när det droppar från istapparna kring taket vid middagstiden låter det som riktig vårmusik. En dag kommer mor Witkuhn på besök. Det är med möda hon kan släpa sig in i stugan. Erdme är kvick som en vessla mot henne ännu. »Grannhustru»,säger hon, »jagvet att din stund snart kommer nu. Och nu har jag en sak att be dig om.» »Vad då för något?» frågar Erdme. »Se på mig», fortsätter hon. »Så här eländig har jag släpat mig fram nu snart i tio år. Och hus och gård kan inte bli riktigt skötta. Om vår Herre ville befatta sig med det, skulle han ta mig till sig, så att Witkuhn finge se sig om efter någon bättre. Men så här får jag ligga honom till last, Gud vet hur länge. » Hon gråter, och Erdme försöker trösta henne så gott hon förmår. »Därför ska du lova mig», fortsätter hon, »att du inte låter nöja dig med barnmorskan, utan också skickar efter doktorn från Heydekrug eller Russ.» »I herrans namn!» skriker Erdme helt förskräckt. »Det kostar minst tio mark!» »Det har vi också tänkt på» menar grannhustrun, »och Witkuhn säger, att om ni har smått om det än, så ska han mer än gärna lägga ut de tio marken.» Erdme blir blossande röd, för hon tänker på vad som hände i början på förra hösten. Och så säger hon: »Hälsa din man och tacka, grannhustru, men så mycket har vi nog själva. Det skulle bara sparas till att köpa en ko.» »En ko kan mistas », säger mor Witkuhn, och då spa-170