rar man ihop till en ny. Men har man själv tagit obotlig skada, sen hjälper det inte hur mycket man spar.» Hur sant det är, det inser Erdme, och därför ger hon sitt löfte. Hon kan lugnt göra det, även med tanke på Jons. Det enda hon fortfarande inte vet, det är hur det ska bli med skjutsen. För ska doktorn själv beställa skjuts, så kostar det tio mark till. Men Witkuhn har allaredan sörjt för den saken. Han har talat med en av de mera välsituerade bönderna, och denne släpper gärna till sin häst, när det väl har kommit därhän. Och nu har det kommit därhän. Erdme ligger och jämrar sig högt som ett vilddjur. I flera timmar har den ena värken följt efter den andra, och det är som om inälvorna skulle slitas ur kroppen på henne. Då stiger en tysk man fram till hennes säng. Han är som en rödskäggig jätte att se på — Perkuhn, åskguden, måste ha sett ut på det sättet — och tittar ner på henne med stora, rullande gudaögon, och så säger han med en röst, som mullrar godmodig som ett åskväder, när det drar bort: »Nå-å? Blir det ingenting av? » Nej, det blir fortfarande ingenting av. Det blir ingenting av så lång natten är. Och var gång, när en värk kommer, hugger hon tag i hans knän och kramar dem så hårt, att han skrattar och skriker: »Vill du släppa!» Men hon bara kramar så mycket hårdare. Först, när han stod i rummet, var han mycket högre än upp till stugtaket. Han fick stå med huvudet alldeles nedböjt för att få plats. Och även nu, när han sitter på p allen bredvid sängen, förefaller han fortfarande mycket stor — som en häst ungefär. Men sen är det som om han så småningom skulle bli mindre och 171