mindre. För var timme som går på natten blir han allt mindre. — När det lider mot morgonen, tänker hon med ens: »Det här gör han rakt inte för tio mark.» Och hon börjar gråta av ångest och av otålighet över att det blir så dyrt. Då tar han med ens överbalansen och tumlar baklänges med sin tjocka istermage, så att benen sprattla omkring i luften. Då begriper hon, hur det kommer sig. Lergolvet och kärrmarken därunder ha inte orkat att bära hans väldiga tyngd, och alla fyra benen på pallen ha sjunkit i djupet under honom. Och nu kan hon omöjligt hålla sig för skratt. Hon skrattar och skrattar, och bäst som hon skrattar ger hon till ett gällt skrik, för hennes liv rämnar plötsligen itu och — vips! — nu är Katrike kommen. Efteråt, när doktorn skall till attgå, vrider Jons ödmjukt mössan i handen och frågar honom, vad det kan kosta. Då ser han sig omkring i stugan, betraktar det grön-målade skåpet och spegeln i den förgyllda ramen och säger: »Nåja, ni tycks ju vara ganska välbärgat folk. Ge mig alltså» — Er dmes hjärta håller på att stanna av förskräckelse — »ge mig alltså — tre mark.» Och Erdme tänker själaglad: »Är det så billigt, så ska jag ha en till nästa vår.» IX. Det skulle vara osanning att påstå, att det år som nu följde inte var ett välsignat år för Jons och Erdme Grisen säljs för en vacker summa och kon kommer. 172