Det är den klokaste ko som någonsin har funnits, och ingen annan ko i världen har så vacker färg och mjölkar så rikligt som hon. Mjölken får man lov att var morgon och afton bära till ett uppsamlingsställe och sälja, och den inbringar många välbehövliga slantar. Det värsta är bara, att foder fattas, för på kärrets kalklösa jord blir det ingen ängsmark förrän den har odlats i åratal. De som bo där hjälpa sig fram på det sättet, att de arrendera varenda bit gräsvall, som kan få arrenderas i hela omnejden — till och med på andra sidan om den stora floden. Sålunda beger Jons sig också ut och söker, men han kan omöjligen finna något ställe, som ligger nog nära för att man ska kunna forsla hem höet på kärran. I allt bekymret blir det därför ingen annan råd än att med eller mot sin vilja vända sig till kärrfogden, som alltid vet råd. De försöka därför att låtsa, som om de inte hade dåligt samvete, och gå till honom. Men arrendet, som de äro skyldiga, ha de för säkerhets skull stoppat i fickan. Han ser på dem länge och eftertänksamt, slår sedan upp en stor bok — den boken är det säkert, som alla deras synder stå uppskrivna i — och ser sen på dem igen. Erdme ger Jons en liten hemlig knuff, och han tänker: »I Guds namn då.» Därpå tar han upp arrendesumman ur fickan och lägger den på bordet. »Det är verkligen synd på pengarna», tänker Erdme. Men vad ska man göra, när det tittas på en på det sättet? »Det var på tiden», säger kärrfogden — ingenting annat — och sätter ett märke i boken. Jons blir med ens mycket uppblåst genom det plötsliga medvetandet om sin redbarhet och säger med vär 173