dighet: »Arrendet för andra året ska snart komma också.» »Det hade då varit onödigt att säga», tänker Erdme, men när det nu en gång är sagt, vill inte hon heller visa sig sämre utan tillägger: »Det faller sig visserligen besvärligt för oss, men vi vill vara punktliga med våra ut-skylder.» Kärrfogden biter sig i läppen, som om han hade svårt att hålla sig för skratt, och Erdme känner sig mycket förtretad. Den karlen vet man då aldrig var man har. Han breder ut en stor karta och säger: »Hur mycket potatisåker tar ni under arbete i år?» »Om lyckan är god », säger Erdme, »så blir vi färdiga med hälften utav det vi arrenderar.» Han nickar långsamt med huvudet, tittar på dem en stund till och säger sen: »För skötsamt folk kan jag väl alltid ha ett stycke ängsmark i beredskap, som inte ligger för långt borta.» »Du min skapare», tänker Erdme, »hur kan en människa stå ut med så stor glädje? Först och främst att få en äng, och sen att få beröm på köpet.» »Dessutom», fortfar kärrfogden, »är kärrkassan alltid beredd att ge sådana nybyggare, som stå provet, ett litet handtag till att förbättra jorden med kalkmärgel. Den ger dubbel skörd sen.» Det blir för starkt för Erdme. Hon tar till lipen i glädjen, stöitar ut och springer rakaste vägen hem. J ons får klara sig bäst han vill. Och väl hemkommen kastar hon sig ner vid lilla Katrikes vagga och talar om hela historien för henne. Och hon talar också om för 174