henne, att hennes fröken dotter nu alldeles säkert ska få gå klädd i siden och sammet en gång. När sen Jons, som under tiden har fått allting klart, kommer efter, så faller det henne in, att kärrfogden omöjligen kan veta något om deras nattliga expeditioner, eftersom han har berömt dem så. Lilla Ulele har säkert skrämt upp dem i onödan. Och hennes goda samvete känner inga gränser. Oskuld älskar blommor. Trädgårdstäppan måste göras i ordning, annars blir det för sent för sommaren. Att sätta upp staket kring den ha de inte råd till ännu, men det duger också med videspön. Det är bara det, att dessa ideligen slå rot och skjuta skott. Dag efter dag måste man skära bort de nya skotten. Till och med brandmuren mellan kokspiseln och eldstaden börjar grönska på nytt, alldenstund videkvistarna, som ska ge den stadga, befinna sig i den tron att de ha blivit inpackade i den feta leran för att växa och frodas på nytt. Så vill allting leva och frodas, till och med när det är dött för länge sen. Och J ons och Erdme skulle inte frodas, de som ändå ha liv i sig för tio? Erdme sår solrosor, krusmynta, gräslök och fenkål, men framför allt vinruta, ungmöblomman, brudblomman. För när Katrike ska stå brud en gång, då måste hon kunna binda sin krans av vinruta från sin egen trädgård. Det passar sig inte annat för en bonddotter. — — — Vid samma tid håller Uleles far bröllop för tredje gången. Den lilla har fått göra sig mycket besvär, och först sedan hon lyckats bibringa sin blivande styvmor den övertygelsen, att hon själv skulle bli mycket för 175