mögen med tiden, fick hon denna att övervinna sina betänkligheter och säga ja. Det är en vacker kvinna, som närmar sig de trettio, med ett förolämpat uttryck i sitt godmodiga ansikte. Och som hon sitter där i sin svarta tyska brudklänning med en gagatbrosch uppe vid halsen ser det ut som om hon hade kommit för att fira sin egen begravning. Men lilla Ulele viker inte från hennes sida, och hon talar om för henne gång på gång hur väl allting är beställt här, och hur förnäma gäster det är som fylla stugan, och att hennes trehundra taler inte kunde ha fått någon bättre användning. Den store Sniailus däremot sitter och snor sina långa yviga hetmansmustascher, blickar stolt ut i rymden och berättar för alla, som för längesen känna till det, att det här nu är hans tredje redan. Längre fram, när han har hunnit bli drucken, lägger han till, att han ingenting skulle ha emot ifall det bleve en fjärde och en femte också. Men då styr lilla Ulele raskt om att han kommer ur vägen. Sent på kvällen, när många av gästerna redan ha gett sig av och den övergivna unga hustrun sitter i brudsätet och ser bort mot dörren, som om hon helst ville låta spänna för och fara därifrån, då tar lilla Ulele Erdme avsides och säger: »Egentligen skulle jag genast ge mig av till stan och lära till sömmerska och modist, för det måste man alltid börja med, om man vill gå i aftonskolan på samma gång. Men jag förstår att jag inte kan lämna min styvmor alldeles ensam innan hon har fått ett litet barn. Därför tänker jag inte flytta längre bort än till Heydekrug till att börja med. Därifrån kan jag lätt kvista över hit ibland om kväl 176