larna och tala väl vid henne. Och dig, Erdme, vill jag be att du tittar till henne ofta. Far menar ingenting ont, men hans sätt är sånt att det kanske kan skrämma henne.» Erdme lovar det och tänker: »Med den sjuka mor Wit-kuhn är det två nu. Och då är Katrike ändå inte medräknad. » Sedan går hon genast och sätter sig jämte bruden och berättar för henne, hur nedstämd hon själv var när hon skulle flytta ut i kärret och hur hon nu inte alls önskade komma därifrån. Och bruden säger sorgset: »Men din man var ung, och inte heller var han änkeman.» Det går nu inte att göra någon invändning mot. Därför kysser hon henne bara och håller hennes händer i sina. Och så småningom lugnar hon sig och smakar på den rikt sockrade bröllopstårtan. Witkuhn är också där — inte hans hustru—men han talar inte till Erdme. Hon måste själv gå fram till honom och påminna honom om gångna tider. »Det var ändå bra roligt då, granne », säger hon, »titta därför över bara och hälsa på oss. Det som inte ska vara, det har jag glömt.» Han säger: »Du är snäll mot min sjuka hustru och därigenom snäll mot mig också. Jag ber för dig var morgon och kväll, men komma och hälsa på —■ det kan jag inte.» Hon blir smått förargad över att inte få sin vilja fram och föresätter sig att hon nog ska tämja honom en annan gång. När de gå hemåt, Jons och hon — hon leder honom naturligtvis, för hade han gått nykter hem, så hade det 177 Resan till Tilsit. 12.