varit skräp till bröllop — så får hon se samma gråa skuggfigur springa fram och tillbaka på vägen, som hade stört dem med sin dans förra året, när de hade byggt upp stugan och skulle sitta och vila sig i lugn och ro. Hon tänker på vad den fromme Taruttis sagt, och hon tänker också på översvämningen, som hon många gånger darrar i hela kroppen för, när hon betraktar sin växande egendom. Hon vet inte, hur det kommer sig — hon skulle inte heller ha trott det vara möjligt, men hon måste ta fram det stycke sockerkaka, som hon i hemlighet har stuckit på sig, och ge honom det. Och så säger hon: »Var så god, granne, och när du håller bröllop, så får du ge mig någonting i stället.» Han hugger det som en uthungrad varelse och fnyser och spottar och springer hastigt sin väg liksom för att sätta sitt byte i säkerhet. Hon kan ändå inte känna sig riktigt glad över sin goda gärning. För hon tänker, att nu kan han ha ett slags anspråk på henne och fordra att hon skall tala med honom, när han möter henne. Och det finns ingen människa, som någonsin talar med honom. Inte ens den fromme Taruttis gör det. Men det visar sig vara ett onödigt bekymmer. Han gör aldrig några försök att komma till tals med henne, och många gånger går han rent av ur vägen för henne.-------- Erdme har förfärligt mycket att göra. Både lillan och kon fordra sin uppassning, den ena såväl som den andra. Och en gris ha de skaffat sig nu igen. Mor Witkuhn har mycket svårt för att orka med mjölkningen, och unga mor Smailus måste hjälpas på 178