traven och bli invand, om hon inte ska ge sig i väg ifrån alltsammans. Nu först inser Erdme, vilken hjälp hon har haft av lilla Ulele. Fast liten är hon ingalunda längre. När hon kommer och hälsar på om söndagarna är hon klädd som en fröken och har en halmhatt med blommor på. Hon tar sin styvmor under armen och går och sätter sig med henne bland de små risiga dvärgtallarna, som inte äro högre än hennes far och som ha barren sittande knippevis, så det ser ut som borstiga vårtor. »Å, vad det är härligt att sitta så här i en grön skog », säger hon då, »och se på den grönskande nejden!» Och så pekar hon på de ojämnt bevuxna potatislanden och på det brandbruna kärret, där ingenting annat växer än torv i kolsvarta stackar. Och snart har hon lyckats trösta den nygifta igen för åtta dar framåt. En söndag säger hon till Erdme: »Gudskelov, nu blir det lättare för henne, för nu är hon på det viset.» Att det skulle bli lättare för henne, det är visserligen ett misstag. Ofta får Erdme lov att gå över till den bedrövade hustrun och hålla modet uppe på henne, när hon sjunker ihop och gråter och bara vill hem till sitt igen. Med Erdme är det också så ställt igen. Och nu gäller det att spänna sina krafter trefalt och låtsa om ingenting, annars går det kräftgången med gårdens skötsel. Jons har inte bara sitt dagsverke att tänka på nu, utan det är ängen också. För det mesta tar han kärran med sig på morgonen och drar hem den fullastad med nyslaget hö på kvällen. Sen kommer höbärgningen på allvar, och höet skall slås och vändas och stac 179