En dag kommer hon till Erdme och säger: »Nu tror jag det går an att jag ger mig av. Kan inte barnet hjälpa henne, så hjälper ingenting i världen.» Erdme frågar henne, vart hon egentligen tänker ta vägen. Och hon säger: »Först till Königsberg och sedan till Berlin. För de här småstadshålorna är ingenting för mig. Det finns ingen där som förstår så mycket som vad en klädsam hatt är för något en gång. Dessutom måste jag på kvällarna lära mig att skriva på maskin och att skriva snabbskrift — det kallas för stenografi. Sen ska jag ut på landet igen, det vill säga till en stor herregård, och där ska jag lära mig gårdsbruket och förvaltningen. När jag är riktigt inne i det, ska jag ta plats i en stor spannmålsaffär och göra mig oumbärlig där. Kanhända att principalen gifter sig med mig sen, när han ser att han inte kan reda sig mig förutan. Men i grund och botten tror jag det knappt. Karlarna ser inte åt mig.» »Du är ju så ung ännu», säger Erdme. »Det är sant», säger hon. »Bröst har jag inte än och det kan hända att jag aldrig får några. Jag hade alltid tänkt, att jag skulle komma mig upp genom ett manfolk, men det får jag väl slå ur hågen. Det ska nog gå i alla fall.» Och Erdme skrattar och säger: »Du med dina femton år — du kan väl inte ha så stora pretentioner än.» »Det är idel förälskelse runt omkring mig », svarar hon »det är bara mig ingen vill ha.» Och Erdme, som till en början har varit avundsjuk på henne, betraktar vaggan, där Urte och Katrike ligga bredvid varandra, bägge med tröstnappar i mun- 181