nen, och tänker: »Er kommer det inte att gå så, för ni har mitt blod i ådrorna.» Och det är som om Ulele skulle gissa hennes tankar, för hon suckar och säger: »J a, om man vore sådan som du!» »Vad menar du med det?» frågar Erdme förargad. »Vet du något om mig? » »Nej, det gör jag visst inte», säger hon, »men — men —.» Och hon sväljer och sväljer och kommer inte ut med språket. Till slut, när hon står i begrepp att gå, vänder hon sig om i dörren och säger: »J ag har egentligen inte fått det i uppdrag, för det skulle hon inte ha vågat. Men hon vill säkert, att du får reda på det.» »Vem? Och vad för nåt?» frågar Erdme mycket förvånad. Jo. Mor Witkuhn har talat till henne som till en gammal människa. Eländet med hennes man gör henne så förfärligt bedrövad. När han inte är hemma, sitter hon i dödlig förskräckelse för att han ska göra sig något. Funnes det ingen möjlighet att Erdme kunde förbarma sig över honom . . . Erdme blir förskräckt. När hans egen hustru verkligen kan försynda sig så både mot natur och religion, då måste det stå illa till. »Varför är det så alldeles nödvändigt att det ska vara jag?» frågar hon. »Det springer tillräckligt med flickor omkring här i kolonien, som gärna skulle göra honom till viljes.» Ulele sitter och ser knipslug ut. »Jo, det är just det», säger hon. Till att börja med skulle han väl ha nöjt sig med vem som helst. Men när någon kommer när honom, blir han förskrämd och ryggar tillbaka. Förr i 182