världen, när jag var dum och ingenting begrep mig på, då ville j ag många gånger sätta mig i knät på honom, men då körde han undan mig som om jag hade bränts. Nu är det så, att han har satt allt sitt hopp till dig. Jag förstår mig ju inte mycke på sånt där, men jag tycker att om Jons inte behövde få reda på någonting, så kunde du gärna förbarma dig över honom någon gång. Jag skulle göra det, om han ville ha mig, men han tycker väl jag är för liten än.» Erdme känner att hon blir röd från huvud till fot. »Du begriper verkligen inte sånt där än», säger hon och föser ut Ulele och säger inte ens adjö till henne. Men tanken på grannen kan hon inte få ur sitt huvud längre. När J ons sitter mitt emot henne, tyst och tvär som han brukar, då ser hon på honom om och om igen och tänker: »Ska jag — ska jag inte?» Och hennes beslut blir alltid: »Nej, jag ska inte.» Men när hon ser grannen arbeta långt borta på åkern och föreställer sig hans fina, lugna ansikte och hans skälvande underkäk, då tänker hon återigen: »J ag ska.» Och hennes medlidande blir så stort, att hon drömmer om honom om natten och sitter på dikeskanten och ser bort mot honom om dagen. Och det blir arbetet naturligtvis lidande på. Till slut tänker hon: »Det får gå som det vill, men ett avgörande måste det bli.» Därför tar hon mod till sig en dag och går bort till honom. När han ser henne komma, faller hackan ur handen på honom. Han står och ser på henne som på en uppenbarelse från himlen, fast han så ofta är i tillfälle att se henne. 183