»Granne », säger hon, som om hon hade talat med honom ännu i går, »vill du inte komma och titta på vår ko ett slag? Hon vill inte äta.» Han sticker sina bara fötter i träskorna och följer med. Han trevar kon på kroppen, lägger handen på hennes mule och tittar efter under hennes ögonlock. »Kon är frisk», säger han. Inte ett ord mer. Erdme skäms och känner att hon darrar. Men hon vet att ett sådant ögonblick inte kommer igen. Därför ber hon honom stiga in i stugan ett slag. »Vad ska jag inne och göra?» frågar han. »Jag har länge önskat att få tala med digengång», säger hon. Han stryker av sig träskorna och stiger in. Vaggan har hon på förhand ställt ut på gården, så att inte barnen ska se någonting. Och nu stå de där och darra i hela kroppen båda två. »Granne», säger hon, »jag kan inte komma ifrån att tänka på den där gången för två år sen, och det är som jag skulle ha gjort dig någon orätt. Om jag kan gottgöra den, så vill jag det gärna.» »Det är ingenting att gottgöra», säger han och betraktar planscherna på väggarna. »Sätt dig på bänken, granne», säger hon. Han gör så, och hon sätter sig bredvid honom. Mer kan hon sannerligen inte göra. »Granne», säger hon, »du har ett underligt sätt. Inte bara mot mig. Det måste ha hänt dig någonting. Vore det inte bäst, om du ville tala om vad det är? » »Jo», säger han, »jag ska tala om det.» Och så berättar han för henne historien om vad som hände honom i hans ungdom. Han hade varit en 184