munter pojke, bondson, allmänt ansedd och omtyckt. Och flickorna voro efter honom både för giftermål och för annat. Det var särskilt en — hon var vild och hemlighetsfull på samma gång. Som de vildaste väl bruka vara. En mörk natt möttes de under den stora enbusken på heden, där annars aldrig en människa brukade sätta sin fot. Där skulle hon göra honom till viljes. Men så dök där plötsligt upp lyktor runt omkring — det var jägare, som redan långt före dager gåvo sig ut på jakt. Och då började hon att skrika, att han ville bruka våld mot henne. Som om hon hade haft kniven i sig, så skrek hon. På det sättet råkade han i olycka, och den följde honom sedan från den ena trakten till den andra. Alltid kröp det fram, att han hade varit straffad, antingen han nu behövde ett prästbetyg eller måste vittna inför rätta. Till sist hade han funnit en fristad här ute i kärret, där det finns många som äro straffade, och där ingen fäster sig vidare vid det. Hans hustru vet om det och kärrfogden, annars ingen. Hos sin hustru hade han sökt räddningen, men det är ju så längesen nu hon kunde vara hans hustru. Och så snart någon annan smålett uppmuntrande mot honom, har alltid den tanken genast kommit över honom: »Hon kommer att skrika.» Det där skriket hör han jämt. Och då skälver hans ansikte, som det hade gjort den gången, när han lät föra bort sig, stum och utan ett ord till försvar. Så förfjamsad hade han blivit, och sådan är han än i dag. »Men hur kom det sig då, att du tordes försöka närma dig till mig? » frågar hon och småler mot honom. »Det vet jag inte själv», säger han och stryker sig över ansiktet. 185