»Nåja, jag skrek i alla fall inte», säger hon och ler fortfarande mot honom på ett utmanande sätt. »Nej, men — du stötte bort mig, och sedan dess är det värre än någonsin förut!» Skall hon nu säga: »I dag skulle jag inte visa bort dig?» Men hon förmår det inte. Någonting sådant kan inte en kvinna få över sina läppar. Hon klappar honom bara på armen och säger: »Stackars granne.» Hon tänker, att nu ska han slå armarna om henne, men vad gör han? Han darrar och drar sig undan för henne och stönar: »Låt vara. För mig finns det ingen hjälp längre.» »Gud skall hjälpa!» säger hon, ungefär som man säger »goddag » och »lycka på resan ». »Inte heller han hjälper mig», snyftar han och vrider händerna. »Jag har bett till honom dag och natt, att han ska ta den stora åtrån ifrån mig, men han har inte hjälpt mig.» »Jag ska be för dig», säger hon. Hon skulle väl mycket hellre ha velat synda, men hon kan inte annat säga. I sin nöd griper han efter den tanken som en hungrande griper efter ett köttben, som man slänger ut till honom genom fönstret. »Ja, bed för mig, bed för mig, eller —■ om du vill vara riktigt barmhärtig mot mig — låt oss be tilltillsammans. Kanske Gud vill höra mig då.» Och så blir det. Hon tar fram både sin psalmbok och Jons’, och bägge slå upp böckerna och be och be. Och ser man på! Hon blir allt frommare till mods. Hon tänker på sina sovande små flickor därute och på sin man, som sliter ut sig från morgon till kväll, och 186