snart kan hon inte fatta längre att hon hade ämnat begå en så stor synd. När de ha bett en halv timme, frågar hon: »Nå, granne, kan du känna, att det hjälper dig? » Men han bara skakar på huvudet. Hon tänker: »Men niig har det hjälpt.» Och nu talar hon väl vid honom — det är alldeles uppriktigt menat — och säger, att hon gärna skulle ha gjort honom till viljes, men det går ju inte an. Barnen är ju så små än, och Jons är så kär i dem alla tre, om han också inte förstår sig på att uttrycka det med ord. Men det kan ju hända, att det kan bli annorlunda en gång, så att hon inte behöver skämmas så mycket över det orätta i saken då. Det kunde ju hända, att Jons börjar dricka och slå henne eller någonting sådant. Och då skulle hon visst inte göra sig något samvete av det. Grannen stiger upp, letar reda på sin mössa och säger som han skall gå: »J ag får väl vänta då.» Och hon tänker: »Det är skada! Men vem vet, vad det kan vara bra för?» X. Om detta är översvämning, då kan man ju stå ut med det! Visserligen står gården och trädgårdstäppan tumsdjupt under vatten, och likaledes är kavelbron upp till landsvägen oframkomlig på flere ställen. Och lergolvet inne i stugan känns som om det behövde läggas om på nytt. Men när allt kommer omkring — det är inte för sitt nöjes skull man bor i kärret, och allt har en övergång. Vägarna bli torra igen, på gårdsplanen och 187