över dikena lägger man bräder, och lergolvet får man knåda slätt igen. Så har det varit nu i mars månad två gånger redan, och Erdme tänker inte längre med bävan på de dystra profetiorna, som den gamle rånmördaren en gång förgiftade hennes förhoppningar med. Ibland frågar hon grannarna, men det ser ut som om de inte gärna ville tala om den saken, och därför låter hon bli. — — — Nu på fjärde året visar det sig, att man kan kosta på sig att göra ytterligare framsteg. Ängen ger nog med hö för att föda en ko till, och därför måste man bygga en ladugård. Avplankningen vid gavelväggen räcker knappt till för den de ha en gång, i synnerhet när gödgrisarna rota omkring vid stolparna, så att det ibland händer om morgonen, att hela taket vilar på kons rygg. Man har ju sparat ihop en del, men det är tvivelaktigt om det räcker. Och eftersom man vid samma tidpunkt måste resonnera med kärrfogden om att få arrendera ett hektar till, så kunde man kanske be honom hjälpa en till ett lån av Raiffeisen-föreningen. En söndagseftermiddag i början av april sätta de upp lampan på ett högt ställe, gömma undan tändstickorna och stänga in barnen, och så gå de till kärrfogden. Han hör stillatigande på dem, och sen slår han upp sin stora bok. Å, denna fruktansvärda bok! Ju längre han läser i den, dess mer darrar Erdme i knävecken, för Ulele påstod ju en gång-------det är bäst att inte tänka på vad det var Ulele påstod. Sedan ser han på dem en stund, alldeles som den där gången, och till slut öppnar han munnen. »Allt som allt, så går det sålunda bra för er? »frågar han. 188