Nu skulle jag vilja se den lantbrukare — han må vara litauer eller tysk, bonde eller greve — som kan förmå sig att besvara en sådan fråga med ett enkelt ja. Alltså börja bägge två att beskärma sig alldeles förfärligt. Nattfrosterna förra hösten — och potatisen, som det blev skorv på — och barnen, som jämt måste ses efter — och nu senast översvämningen! »Vad vet ni om översvämning?» frågar han och ett bittert, nästan modfällt leende far över hans kraftiga ansikte. »I varje fall går det så bra för er», fortfor han, »att ni kan tänka på att ta itu med en avsevärd utvidgning av ert jordbruk. Det kommer inte oväntat för mig, för jag har naturligtvis inte släppt er ur sikte. Det andra hektaret beviljas er, och jag ska också styra om att ni får ett lån. Det är bara det», han gör ett uppehåll och ser på dem igen, »det är bara det, att det förefaller mig, som om ni skulle ha ett och annat att klara upp sen den tiden ni byggde.» Jons och Erdme se förstulet på varandra. Vad kan han mena, måntro? Och han ser fortfarande stint på dem med stadiga, genomträngande blickar, och de känna sig som om de stode spritt nakna inför honom. »Herre min Gud», tänker Erdme. För vad var det allt som Ulele hade påstått? Och hon kommer att tänka på löftet, som de gåvo varandra aftonen efter vigseln vid landsvägsdiket i Matzic-ker skog. Det hade snart blivit bortglömt, det! »Det ser ut som om ni inte skulle förstå vad jag syftar på », fortfor kärrfogden. »Gå därför hem och tänk 189