efter. Om ni finner, att jag har orätt, så kom igen, men inte förr.» Och därmed få de gå. De hade kommit med stolta förhoppningar. Nu gå de hem igen tysta och med sänkt huvud. »Det är ingen mer än Gud, som är allvetande», tänker Erdme. »Här är det bara ett som hjälper», säger Jons till slut. »Och det är, att vi blir läsare.» »Varför det då?» frågar Erdme. »Vi är ju gudliga nog.» »Om man sluter sig till läsarna», säger Jons, »kan man sen bekänna sina synder och gottgöra dem utan att det lägges en något till last.» »Gottgöra kan man i alla fall», säger Erdme. »Vad ska det tjäna till att bekänna en hop först?» »Det är nog inte rätta sättet i alla fall», menar Jons. De besluta alltså att hälsa på den fromme Taruttis och höra sig för om det lönar sig att låta sig upptagas i läsarnas församling. Den fromme Taruttis tar glädjestrålande emot dem. »Jag har länge bedit», säger han, »att ni skulle finna vägen till frälsningen, och nu är min bön hörd.» Han ser så tärd och blid ut som en av Herrans sändebud. Och hans ögon lysa som två tårfyllda solar. Han ropar också på mor Taruttis, som sätter fram filmjölk med grädde åt dem. Hon har blivit alldeles hoptorkad nu och vill genast börja sjunga. Hon står inte ut med att vänta längre. Men Taruttis lugnar henne. Det blir det god tid med vid nästa församlingsmöte. Först måste deras skuldregister sättas upp. Och vid den offentliga bekännelsen sedan skall hela