församlingen be Gud på sina knän att förlåta dem. Det har alltid brukat hjälpa. Jons och Erdme se på varandra. De ha visserligen ofta varit med om sådant, men när de nu själva måste däran, blir det ändå rysligt bittert för dem. Taruttis lägger också genast ett rent ark papper på bordet, skriver en romersk etta och betraktar dem förväntansfullt. Då tar Erdme till orda och säger: »För att vårt syndaregister ska bli riktigt fullständigt, ska vi först vederbörligen styrka oss och rannsaka våra hjärtan i vår ensamma kammare. Annars kunde det hända, att någonting bleve uteglömt, och det skulle vi aldrig kunna förlåta oss.» Den fromme Taruttis berömmer allvaret i deras strävanden och inbjuder dem till nästa möte. Och sen gå de hem. »Nej», säger Erdme beslutsamt, »det blir ingenting av. För att folk sen ska peka finger åt oss och säga: ’Titta, där går det tjuvpacket.’ Jo, det skulle vara utmärkt!» Jons kommer visserligen med ett skyggt förslag, att man kunde läsa upp sin syndabekännelse så otydligt — i synnerhet när man är två om det — att ingen riktigt uppfattar den. Men Erdme är orubblig. »Våra barn ska gå klädda i siden och sammet en gång, och vi får lov att tänka på dem.» För säkerhets skull göra de sin syndalista klar. Karlen, som de knyckte sättpotatisen för, blir nummer ett. Och sedan följer en hel lång rad. En del fall erbjuda svårigheter. Vem ska de till exempel ersätta för getens hö, som de i nattens mörker revo ner ur hölassen, där de kommo körande? Eller: vem åsamkade Jons