mig så mycket. Jag beder ännu en gång om förlåtelse och tillgift för min skuld, så att jag kan hava frid med Gud och mitt samvete icke skall anklaga mig. Herren Jesus har redan förlåtit mig när han på Golgatta utropade det ordet Det är fullbordat. <tab>Högaktningsfullt <tab>J. Baltruschat.» Och ett annat var av följande lydelse: »Högt erade herre! När jag i den nya vännpunkten i mitt liv, vill försona mig med Gud, har jag funnit bland mina förtapelsens gärningar att jag också haver försyndat mig mot eder. Förr trode jag viserligen att det ingen synd är om jag stjäler en liten småsak från en rik herre. Jag komer därföre tacksamt och ber eder om tilgift om ni vill hava den godhetenn. Jag befann mig för en längre tid sedan i stor förlägenhet när jag bygde och därför gick jag till lergropen och tog leret för eder såsom det föll sig. Och sänder jag Eder därför benäget 10 Mark. Och ber om det är möjeligt om förlåtelse för min synd. <tab>Högaktningsfullt <tab>en granne.» Dessa bägge brev, det gudligare och det mera världsliga, ta de sedan till mönster för alla de övriga. Och så skriva de en hel hög brev till och beräkna noga beloppen, som de äro skyldiga mottagarna. Bonden, som huset brann för, går Jons och söker upp för att få reda på vem han skall vända sig till med ersättningen. Han bor nu i ett alldeles nytt hus, och fönstren och dörrarna äro tusen gånger vackrare än de