som han då skaffade nr vägen. Först håller han på att skratta sig fördärvad, men när han hör att J ons tänker bli läsare, då inser han, att det måste så vara och ger Jons noggranna upplysningar. Nu skulle alltså bara virkesaffärerna vara kvar, för höet till geten kunde lika gärna ha fallit ner på vägen av sig självt. Men virkesaffärerna! »Det tyska svinet kan få korn på dig och till sist anmäla dig», varnar Erdme. »Till och med om du inte sätter ut namnet kan det gå illa för dig.» Det inser han också och för säkerhets skull undertecknar han därför med namnet på en annan arbetare, som nyligen gett sig av med timmerhuggarna till Ryssland och som hade skott sig på samma sätt som han. På det viset rentvår han också den andres minne, och det måste anses som en dubbelt god gärning. När brevet och postanvisningarna väl ha blivit avsända, få bägge två ett mycket gott samvete. Deras besparingar ha visserligen blivit avsevärt förminskade, men i stället kunna de ju räkna på kärrfogdens hjälp. Allt detta kommer dem helt och hållet att glömma, att deras syndabekännelse skall avläggas på läsarnas nästa möte. Och nu är söndagseftermiddagen kommen. De sitta i lugn och ro utanför sin dörr. Han röker sin pipa, hon sitter och fingrar på ett välluktande blad, och barnen leka omkring dem. Då få de med ens höra högtidlig sång. »Det är väl någon begravning», menar Erdme. Men sången kommer närmare och närmare, och vad få de väl se? Den fromme Taruttis kommer raka vägen fram mot dem mellan potatisfårorna i sällskap med 194