två andra gudfruktiga män. Alla tre ha sångboken uppslagen i ena handen och näsduken i den andra, och ingen har mössan på sig. Herregud, hur ska detta gå? Springa sin väg är omöjligt, och några undanflykter ha de heller inte i beredskap. Jons hälsar dem välkomna i sin förlägenhet och frågar om han inte kan få bjuda sina värderade gäster på en snaps. Och det fast han borde veta, att de troende aldrig förtära några spritdrycker. Den fromme Taruttis låtsar som om han inte hade hört frågan. Han säger: »Dyre broder, kära syster. Välsignelsens stund är inne. Himmelens portar äro upplåtna! Följen oss till Jerusalen, där I snart skolen stå i sida, vita kläder på Herrans högra hand.» J ons står där som om han hade fått ett slag för pannan och är på vippen att följa med. Men Erdme tar honom i rätt tid i rockärmen. »Käre granne, och ni andra ärade gäster», säger hon och ser mycket skenhelig ut. »Sen vi talade om vårt beslut, har vi rannsakat oss oupphörligen, men vi kan inte komma på oss med något orätt. Nu skulle vi i alla fall vara tvungna att skämmas för att komma så egenrättfärdiga till er, där var och en har sina små synder att bekänna. Ge oss därför tid, en månad, eller ett år ungefär — eller ändå längre, tills vi hinner att samla ihop en ordentlig syndabekännelse. Kanske vi begår några nya synder under tiden, och då får det bli stortvätt på en gång.» Hur enfaldig den fromme Taruttis än är i sin tro, inser han ändå, att den fräcka människan driver med honom. 195