»Varför kom ni till mig då?» frågar han, alldeles bragt ur fattningen. »Ni liar ju kommit till oss också», svarar hon. Det ha de fromma männen ingenting att svara på, och därför ge de sig av igen. Jons gör dem sällskap ända till diket, som utgör gränsen för hans jordbit, och där det är ett bräde lagt över att gå på. När han kommer tillbaka, ser han att Erdme har dè bägge små flickorna i knät och smeker dem. Sedan släpper hon ner dem igen, knyter bägge händerna efter de bortgående och ropar högljutt: »Att fördärva giftermålet för mina flickor, det vore hela välsignelsen ni skulle ställa till, era rackare!» Jons blir närapå rädd. Aldrig hade han trott, att hans hustru kunde bli så ond. XI. över grannen Witkuhn har det kommit något som liknar ro. Han undviker inte Erdme längre, utan stannar lugnt hemma när hon hjälper hans sjuka hustru, och så ofta det behövs kommer han över till dem och hälsar på. Utan hans hjälp hade ladugården aldrig blivit färdig. Nu är den mycket präktigare än boningshuset och har utrymme för två kor och två svin och till och med — himlen bevare oss för högfärd! — för en blivande häst. Grannen Witkuhn vet, att han själv aldrig kan komma så långt. Så mycket ivrigare är han att sörja för, att det skall lyckas för J ons och Erdme. Att den andra kon blev köpt är också hans förtjänst. Hon är av holländsk ras, krushårig i pannan och har 196