runt omkring är det bekymmersamt nog. För att nu inte tala om Witkuhns skröpliga hustru. Hon får troligtvis släpa sig fram i åratal ännu utan att någonsin kunna hoppas på förbättring. Men utom henne framlever Smailus’ unga hustru sitt liv på kärret. Hon är senig och muskelstark och kan också arbeta, men i sitt inre tycks hon vara ännu sjukare än mor Witkuhn. Hon går omkring som i en dröm och ger galna svar, när man frågar henne om något, och hennes bröst har ingen mjölk att ge barnen. »Vad som felas henne, det har jag vetat länge», säger grannen Witkuhn. »Hon har kärrsjukan.» Erdme frågar vad det är för någonting. Och han säger: »Kärrsjukan kommer liksom genom ett slags gift, som stiger upp ur marken. Ingen vet hur det ser ut, och ingen doktor har kunnat hitta reda på det. Det både finns där och inte finns där. Alldeles som man vill ta det. Somliga bryter det ner, och för andra är det som ett läkemedel. Men för dem som blir sjuka av det finns det bara en bot: bort från kärret, och det ögonblickligen, utan att se sig om. Men för de flesta är det redan för sent.» Erdme håller troget vad hon en gång lovade Ulele. Hon bistår och hjälper sin tungsinta grannhustru så mycket hon förmår. Inte med hennes arbete. Det reder hon sig gott med ensam. Men på söndagarna eller på helgdagskvällarna — och sådana blir det ju ganska ofta —• går hon bort och hälsar på henne och lägger sin arm om hennes hals och säger: »Kom nu, grannhustru, så ska vi prata ett slag.» Och så för hon henne med sig upp för sandsluttningen och upp i den lilla skogen av dvärgtall. Där sitter den sjuka helst, för 198