det påminner henne om hennes förlorade ljunghed, som hon är kommen ifrån. Och då suckar hon och gråter: »Ack, min hed, min hed!» Erdme försöker att måla ut heden för henne så svart som möjligt. »Jag är ju också född på heden, säger hon, »och jag vet, att slita ont får man göra där lika mycket som här. Där på sanden växer det inte råg en gång och havren ser ut som om den hade tvinsot. Och skogen — nå ja, den blir ju lite högre där. Men någon skugga ger den inte där heller. Och här är det mycket lättare än där att ta sig fram.» »Men när ljungen blommar därborta», säger grannhustrun och stirrar längtansfullt ut i fjärran, »och hela heden står röd av idel blommor och humlorna surrar omkring överallt och luften är varm och man ligger trygg som i himlen under enarna! Men här går man ju och fryser redan i augusti och håller jämt på att sjunka. Det är inte mer än fyra veckor sen min kokspis sjönk — mitt för ögonen på mig sjönk den.» »Då var den väl för tung», säger Erdme, »och det får lov att läggas en bättre grund under den.» Och för att muntra upp sin grannhustru talar hon om för henne historien om den tjocke rödskäggige doktorn, som blev mindre och mindre där han satt, därför att benen på pallen sjönko under hans tyngd. Hade hon vetat vilket elände hon skulle ställa till med den historien, hade hon hellre låtit bli att berätta den. När hon träffar tillsammans med sin grannkvinna nästa gång, då riktigt klamrar denna sig fast vid henne och säger: »Kan du tänka dig, grannhustru, att nu kan jag rakt inte sova om nätterna längre, för jag kan inte 199