låta bli att ligga och inbilla mig, att sängfötterna sjunker under mig, och hela sängen sjunker, och jag själv sjunker med.» I sitt medlidande kommer Erdme att tänka på det medel, som grannen Witkuhn påstod var den enda räddningen, och hon besluter sig för att så småningom vänja den utpinade kvinnan vid tanken på att ge sig iväg från kärret. Är hennes man, Smailus, snäll emot henne? Hon kan inte klaga. Han slår henne inte, och han dricker inte, men —- och nu sätter hon munnen alldeles intill örat på Erdme — »men han väntar redan.» »Vad väntar han på då? » frågar Erdme. Då spärrar mor Smailus upp ögonen på vid gavel — riktiga olycksögon gör hon — och viskar tyst sin stora hemlighet till henne: »Han väntar redan på den fjärde.» »Hur vet du det? » Det kan hon inte svara på, men sådant känner man på sig. Erdme blir djärvare. »Men då kan du ju hjälpa honom på traven», säger hon. »På vad sätt då? » »Du behöver ju inte alls gå här och vänta tills de bär ut dig. På så vis kommer du ifrån kärret och kan flytta tillbaka till heden.» »Men barnen då? » Naturligtvis barnen! Som om en mor nånsin kunde tänka på annat. »Dem tar du med dig.» »Och sen då? » Ja, sedan! De tre hundra taler, som hon förde med sig i boet, sitta fastlåsta i gården nu. Eädernehemma- 200