net har brodern löst in för länge sen. Om hon nu kommer tillbaka — utan en groschen och med ett barn vid vardera handen — vem vill ta emot henne då? Hon får gå och tigga. Erdme tänker: »Om inte hennes mod vore knäckt för länge sen, så skulle hon nog gå igenom det i alla fall.» Men så är det! Vad Witkuhn hade rätt ändå! Mor Smailus hör till de flesta, dem som det är för sent för. I Då slutar Erdme upp med att vara envis och övertala henne längre. Hon tänker: »Alltså får jag väl hålla på och trösta henne tills hon dör.» Och det gjorde hon också redligen. Mor Smailus sörjde sig till lungsot till slut och blev allt svagare och svagare. Och först när det hade gått så långt, att ingen annan väg kunde stå henne kvar än den som leder till kyrkogården, började hon att hoppas och göra upp planer. Smailus skulle sälja, för att göra henne till viljes skulle han sälja — jo, det vore likt Smailus! — och sen skulle de flytta till heden, och hon får lägga sig under enarna, där det är alldeles varmt och torrt — och då ska hon sova och sova — all ångest och all trötthet ska hon sova bort. I Och under sådana planer somnade hon in. Men det hann gå två år dessförinnan.------ Natten efter hennes död, så där fram emot tolvtiden, är det någon som knackar på Baltruschats dörr. De stiga upp och klä sig. Det är grannen Smailus, som står utanför och gråter stora tårar. Det är så kusligt hemma hos honom, och kunde han inte få stanna hos dem över natten? »Där ser du själv, granne», säger Erdme. »Först 201