kunde du knappt ge dig till tåls och vänta, och nu sörjer du över det.» »Det är inte för sorgens skull», säger han, »men en mankan inte vara utan hustru. Vem ska nu se om grisarna och kon åt mig?» »Dem har du väl fått se om själv en lång tid, tänker jag», säger Erdme. »Det är sant», säger han, »men hon fanns där ändå.» Och han sitter och dricker den ena snapsen efter den andra. Och så småningom blir han talför. Eller vad man kan kalla så, när det gäller grannen Smailus. »Jag kan ju inte beklaga mig», säger han, »för ord-stävet säger: 'Det är en bonde med tur, som hästarna lever och hustrurna dör för.’ Hästar har jag ju inga, men vad hustrur beträffar, så är det den tredje nu som har dött för mig. Och på så vis skulle jag ha tur. Men det är lätt sagt. För var ska jag nu i en hast få den fjärde ifrån?» »Det blir väl tid med», tröstar Erdme. »Eåt henne komma i jorden först.» »Nej, det blir det ingen tid med», svarar han. »Sorgetiden ska jag nog vänta ut. Det förstås det. Men man får lov att se sig om i alla fall. Och en sådan hustru, som min tredje var, det är inte lätt att hitta igen. Ett så fogligt lynne, och så trehundra taler. Jag hade också Ulele då, som skaffade henne åt mig. Men var är Ulele nu?» »Ulele är det väl inte svårt att få tag i», säger Erdme. »Det är ju inte längesen hon skickade den sjuka vin att stärka sig med och sardiner i olja.» Ulele hade skickat många andra goda saker också, men sardinerna i olja hade gjort det starkaste intrycket 202