på Erdme. De erinrade henne om hennes glansperiod som flicka. Och hon föreslår, att man ska skicka av ett telegram till Ulele dagen därpå. Det är visserligen långt till Berlin, men det kunde ju i alla fall vara en möjlighet att hon kunde komma. »Hur mycket kostar ett sånt där telegram?» frågar Smailus. Och så undrar han, om han kanske ska bli tvungen att betala resan också. Erdme lugnar honom. Vad telegrammet kostar ska hon lägga ut och låta Ulele göra upp för det sedan. Och vad resan beträffar, så skulle den under alla förhållanden vara mycket, mycket för dyr för honom. Då ger han med sig och lämnar också genast ett kuvert med hennes adress. Ulele heter hon inte längre. Hon heter Adele. Och när hon två dar senare anländer till stationen i Heydekrug, då stiger hon ner ur en kupé med röda stoppade dynor och är överhuvud taget en fin dam. En så fin dam finns det inte i hela Heydekrug! Hon är helt svartklädd med en lång slöja och en slöja till och en slöja till. Aldrig i sitt liv har Erdme sett så många svarta slöjor. Hon vågar sig rakt inte fram till henne, och det fast hon själv kör vagnen, som ska hämta hem grannens dotter. Ulele måste först gå bort till henne och ta henne i famn. Och det gör hon också, så allt folket ser det, och generar sig inte det ringaste för det. Erån och med nu är allting annat likgiltigt för Erdme. Hon tänker inte längre på sin döda grannhustru, inte på kistan, inte på begravningen — den måste hon 203