i alla fall styra om i minsta detalj, för Smailus själv är som ett hjälplöst barn — hon ser bara Ulele. Inbegreppet av allt, som hon själv hade velat bli och aldrig blivit, avbilden av och förebilden för alla de vackra damerna på modeplanscherna, som sitta uppklistrade på väggarna hemma hos henne, det finaste och det högsta som finns på och över jorden, Milda, kärlekens gudinna, och Daime, lyckans gudinna — allt detta är Ulele. Ingen prinsessa, ingen uppasserska kan vara så vacker som Ulele. Och hon talar till och med litauiska. Aldrig har man väl hört en sådan fin dam tala litauiska. Det låter visserligen en smula ansträngt, men det är ändå fortfarande litauiska. Hon frågar efter allting på en gång: »Var är far? Vem gör kistan? Vem kan bära min koffert och kransen till vagnen?» En krans har hon med sig med trettio liljor i, och ändå är det full vinter än. Sen vill hon genast åka till snickar Werdermann för att välja ut en kista. Och sen till slaktare Steil och till Schmidts bränneri med tanke på begravnings-kalaset. Hon ger sina order och lägger pengarna på bordet, och därmed är allting klappat och klart. Sådan är Ulele. Men högmodig är hon egentligen inte. Innan begravningsgästerna komma har hon redan tagit av sig alla sina slöjor, och nu ser hon inte stort annorlunda ut i sin långa svarta klänning än en tyska på Szibbener kyrkogård. Och när Erdme frågar henne varför hon gör det, då 204