säger hon: »Jag har alltid varit en dumsnut. Jag ville låta er beundra mig, och därför köpte jag mig all den där grannlåten. Men nu riktigt skäms jag, när jag ser fattigdomen här.» Och hon smeker de gula, knotiga händerna på henne, som ligger i kistan och säger: »Henne har j ag ensam på mitt samvete.» »Hur så?» frågar Erdme. »Hon ville ju aldrig till far, och det var bara på min övertalning, som hon kom.» Under begravningskalaset håller hon barnen i knät och torkar dem om deras små näsor, men hon håller också ett öga på sin far, så att han inte i sin bedrövelse smyger sig undan och dricker för mycket. Och var och en av gästerna begåvar hon med en tvål. När sen allt är över, stannar hon fortfarande hemma i åtta dar men syns sällan till. Och när Erdme frågar henne, var hon egentligen håller hus, då svarar hon: »Jag får ju lov styra om att barnen får en mor.» Kvällen innan hon ska resa hälsar hon på och sätter sig hos Erdme vid spisen. »Den här gången tror j ag att det ska gå bra utan att jag behöver lägga mig i det vidare», säger hon. »Hon är ifrån Pagrienen och är redan van vid att bo i kärret. En del pengar har hon också, och resten lägger j ag till. Men det får far inte veta om. Det är för att han riktigt ska hålla henne i ära.» »Du är väl mycket rik nu? » frågar Erdme beundrande. Hon skrattar och säger: »Egentligen är jag fattigare än ni. Det är bara det, att pengarna har så mycket större värde här hos er.» Och sedan berättar hon hela sin historia för Erdme. 205