Hon har riktigt nog genomdrivit allt det som hon en gång hade satt sig för. Hon har lärt sig lanthushållning, bokföring och förvaltning, och nu är hon med sina tjugu år affärsförestånderska i en stor tvålfabrik. Att det inte är en affär i spannmål, som hon först hade tänkt sig, utan bara i tvål, det är inte någon skillnad att tala om. »Och kommer han att gifta sig med dig?» frågar Erdme nyfiket, för hon har behållit vartenda ord i minnet. Ulele fuktar på pekfingret och stryker sig över ögonbrynen. Det gör hon ofta, när hon funderar. »Det går inte så lätt som man har räknat ut det, säger hon och skrattar. »Eör oftast är det nog så, att han har en fru förut, och om hon rent av tar emot en i sitt hem och även annars är nog så snäll mot en, så nöjer man sig gärna med att han ofta hälsar på en om kvällarna och stannar till midnatt. Då får man lov att skicka hem honom, så att hans fru inte fattar några misstankar.» »Men han ger dig ändå, vad du vill ha?» frågar Erdme med lysande ögon. »Vad jag vill ha, ger han mig förstås», säger Ulele. »Men mycket får det inte vara, för annars tro de andra att man driver på gatorna.» Det kan Erdme inte riktigt fatta. Hon skulle utan betänkande ha rivit åt sig så mycket hon kunnat få. Det faller ju av sig självt. »Och sen är det förstås överbokhållaren också», fortfar Erdme, »och han vill prompt gifta sig med mig. Han får naturligtvis inte ana någonting, och ingen annan heller. Därför måste man se sig väl för. Nu är 206