bara frågan den: ska jag arbeta på att han tar honom till kompanjon, eller ska bokhållaren och jag sätta upp en egen tvålfabrik? Det förra skulle jag tycka bättre om, för då finge jag stanna kvar vid fabriken. Men två karlar redan från början — det är för mycket för mig. Och till slut kommer det väl ändå ut en gång, och då spricker hela bubblan. Men trots det tror jag att jag gör så, för jag älskar fabriken som mitt eget barn.» »På det viset har du ändå gjort din lycka genom manfolk», säger Erdme med stolthet. Ulele skakar på huvudet. »Historien ser ändå inte riktigt så ut», säger hon. »Mager är jag, som jag alltid har varit, och bröst har jag heller aldrig fått. Och när han är hos mig, talar vi mer om affärer än om kärlek. Jag har kommit mig upp genom flit och eftertanke —-men det förstås, att manfolket måste ju hjälpa till, annars kommer man ingen vart.» När hon tar farväl, kysser hon Erdme och kysser också barnen. Och var och en får en tvål, som luktar ändå finare än de som hon gav bort på begravningen. Samma kväll, när Erdme har lagt barnen i säng, faller hon på knä vid deras små bäddar och svär vid den heliga treenigheten, att de ska bli lika fina och lika förnäma som Ulele, som nu heter Adele. Och just genom manfolk ska de göra sin lycka. XII. Om Katrike och om Urte har jag inte alls berättat något än. De äro nu för länge sen två långa flickor, som gå i 207