skolan och lära sig tala en förnäm tyska. Och Erdme talar också bara tyska med dem, för de ska ju ut i den stora vida världen en gång, dit, där människorna inte en gång ha reda på att det finns litauer till. Hon är obönhörlig, när de inte kunna uttala »h» ordentligt, och när de äntligen ha lärt sig det, då förväxla de »and» och »hand» och säga: »Önset ar värpt hägg. » Och många gånger vet inte Erdme själv vilket som är rätt. För var dag som går predikar hon för dem, att de äro skapade till något bättre än att gå här och låta sina ben bli förstörda av kärrdyn. För kärret biter och ger rispor och hål. Därför ska de inte arbeta i potatisåkern oftare än när tiden är så knapp, att det är alldeles nödvändigt. Helst skickar hon ut dem på ängen. Där få de ligga i höstackarna och titta på svalorna så mycket de ha lust till. Liksom svalorna ska de en gång flyga iväg till andra trakter, men de ska inte vända tillbaka till sitt gamla näste igen. Det äro de för goda till. Och de bägge töserna utnyttja sin frihet så mycket de orka. De ströva omkring vitt och brett i kärret, och för var sommar göra de nya upptäckter. En främling, som vandrar igenom en sådan ödemark, har inte lätt att föreställa sig, hur mycket där finns att upptäcka. Där sticker det plötsligt upp ett björksnår — på avstånd ser det inte mycket ut, men sticker man in näsan i det, så är det fullt av hemliga under. Där växer det kråkbär, och de äro giftiga, men just därför äter man dem gärna, för de smaka bättre än blåbären, som de likna, och de göra en yr och het i huvudet, så att man tumlar omkull och somnar. Och getporsen 208